Konstiga känslor?!?!

Ja jag vet, detta är svårt att erkänna. Men känslorna har vi nog alla känt någon gång. Iallafall vi mammor. Ja jag är inte perfekt, för gud va tråkigt livet hade vart då. Men frågan är ju nu, ska man erkänna sina känslor och eventuellt bli kallad dålig mor eller ska man svälja dem och må dåligt sj. Dessa känslor för mig innebär inte att man är en dålig mor, dålig person eller vidare. Utan snarare tvärt om. Dessa känslor är för mig ett sätt att erkänna att jag är inte starkare än min svagaste länk och att bara för att man har känslor som dessa älskar man inte mindre för de. Utan att man kanske ibland behöver få vara lite ensam och samla energi. Men vad är det då för känslor. Jo sä här är det, jag älskar inte mitt barn hela tiden. Jag älskar heller inte min sambo och man hela tiden. (nu är det ju inte så att jag aldrig älskar dem eller aldrig saknar dem) Utan min kärlek och förälskelse i dem tar ibland en paus. Speciellt då jag själv har mycket med mig själv och inte orkar med andra människor. Det är inte så att jag inte älskar dem. Utan ibland, si sådär en gång lite då och då kommer det över en känsla på mig som säger att jag kanske skulle velat leva på ett annat sätt än vad jag gör nu. Velat leka av mig lite mer, inte kväva andra med mina måsten och framför allt kommer dessa känslor då jag är trött och ensam. Jag menar nu inte att jag aldrig älskar lillfisan och hennes pappa. Utan vad jag menar med det är att jag älskar dem över allt annat här på jorden, men ibland måste min kärlek ta en paus för att ta nya tag. Och när den gör det så är det bara mig själv som jag är kär i. Men vad vill jag nu med detta inlägg då? Jo för igår va en sådan kväll. Jag satt och bara önskade att lillfisan skulle somna så jag själv kunde få andas ut. Jag kände hur jag faktiskt inte orkar med detta längre. Detta livet att vara ensam hela veckorna och för att helgerna ha en till att "ta" hand om och mata, utan att få uppskattning. Jag kände att jag älskar inte mitt liv som det är just nu. Och mitt i mina känslor så kom jag på mig själv. Jag kan la inte vara ensam om dessa känslo emellanåt. Och började då i min ensamhet med barnskrick omkring känna att dessa känslor som jag har kan inte för resten av världen och alla "präktiga" mammor vara okej. Men jag vill för dem säga: Att det är ju precis vad det är(och även för mig)! Det är okej att ta pauser från sina känslor och sluta älska alla sina viktiga personer ibland. För gör man inte det och andas ut så kommer man bara kväva sig själv. Man kommer tappa taget om sina känslor och även om det liv som man har ansvar för. Sitt eget. Man kommer att bara få dessa känslor mer och mer och tillslut så kommer de äta upp en. Och då är det la bättre att ta en paus från sina älskade (om så bara för några minuter eller timmar om det är det som krävs) och hitta sig själv igen och vårda sin kärlek till sin egna familj. Jag gjorde det igår, efter att Tyra somnat. Jag bullade upp här hemma och myste med ljus, min typ av musik och drömde tillbaka till mina andra glansdagar som party queen i viken. Och jag kan idag erkänna att det va precis det jag behövde. Och att jag nu älskar min lilla disfuktionella familj lite extra mycket. Detta då jag igår hittade tillbaka till min förälskelse i dem, och mina känslor för dem. (Nej jag hatar dem inte, jag älskar dem trots mina pauser i förälskelsen) För tänker man efter en liten stund så med mina pauser så blir ju min kärlek och mina känslor för dem förlängda och jag uppskattar den mer. Ne he nu blev det lite rörigt kände jag. Summan av kardemumman (innan jag måste byta den största bajsblöjan på länge) är Det är okej med annorlunda känslor, annorlunda tankesätt, sålänge de är rätt för dig och din närhet. Och att bara för att man tar en paus i att älska innebär inte att man slutat älska! ciao så länge /// Rebecka